Jag lägger mina fingrar på det vita tangentbordet igen, rör på dom tio korta halvsmala fingrarna litegrann, tittar på naglarna som har lila nagellack som sanden skrapat bort.
Ögonen ser bokstäverna A, Ö, LL, Ü. Ibland skrivs dessa bokstäver från andra hållet och artikulationen som kommer ut från min väns mun, intresserar sig mer för ljudet som vemsomhelst kan uppfatta, än för det som den har att säga.
När jag ser på mina händer minns jag och ser händer som er rikedom bygger på. I era ögon ser jag ett blodigt förflutet. Blod från mina ancestros, ryggar som våldtogs och piskades. Munnar som tvingades på munkavel och minnen som vill suddas bort med blekmedel för alltid. Förfäders ord, dina ord, mina rörelser. Våra kroppar går inte att sudda bort. Därför berättar jag för dig om färgen i sprejflaskan.
Sprejen som sprider glädje då den transformeras till färg i hjärnan och vidare ut för att måla guldtigrar med blodröda pälsar. Min kropp skrev inget, sprejburken använde istället min kropp för att måla. Den dansade fram så att sprejfärgen fastnade bättre på parkeringsplatsens granitvägg.
Mina fötter minns: dom trampade fram en asfalterad stig efter sig då jag sprang med starka ben, putmage och breda höfter från securitasvakten. Varje dag fajtades jag för glädjen och för blommorna som jag hoppas ännu idag kan fortsätta blomma på våren och spricka upp från betongen, trots överhettad planet.
Mangofruktens rum är det enda ovanliga rummet som jag med mitt vänstra öga (beroende på dagsform) kan se dig i. Vit och svart finns aldrig där och inte heller tanken om att Abya Yala vore en kyrkoplats. Men, ibland undrar jag hur länge till du kommer orka tala till mig. Jag ser dina ögonlock blunda av sig själva med dina långa ögonfransar, slumra till mer än ofta av 24-7 jobbet. Jobbet som provocerar fram känslor av otillräcklighet i dig. Du går omkring med känslan att det alltid fattas tid. Jag hör också att du nuförtiden oftare ropar på hjälp. Skulle så gärna vilja att rörelsen kom från magen och ropade motsatsen. Mina tår ropar, mina fötter är begravda i Gröndals Valparaiso där den varma mossan på Abya Yalas åttonde våta jordlager på våren känns som en varm fitta. Det är dom, dom som äter upp mangofrukterna, skriker du med låg röst. Var har du din dans? frågar du mig. I mina öron dansar fortfarande ljudet av rösten som ropade på mig en gång och jag älskar det. Istället fortsätter du i ditt väsen som dans och praktiserar produktionens rörelse och försöker ännu mer, lite mer och piskar dig själv. Men till slut så minns du och fortsätter… Du minns då du gav av din lysande kraft och kände din eldiga tunga, som fyllde sig med rörelser, för att sedan välja ut mig och använda mina tjockaste vackraste svarthåriga ben med breda höfter. Och du sa åt mig att dansa igen.
En längre version av texten finns publicerad i tidskriften Kritiker No 39/Rörelse
