Infidel white room

Bra bild

Grupputställning med Paloma Madrid, Karina Sarkissova. Bianca Traum och Anna Källblad

Premiär och vernissage Wip konsthall 6 oktober 2016 kl 19.00

Utställningen pågår 161006-161016 innan besöket läs gärna fanzine-infidel-white-room

Fyra koreografer från WIP dansstudio tolkar genom kroppar i rörelse mellan olika rum, var och en utifrån sina egna erfarenheter, titeln Infidel white room. Tre filmer och två performance söker ett utryck för det elastiska och suddiga förhållandet mellan det existentiella och det politiska.

Cuantos cuerpos are required to start a (r)evolution? och19.00 av Paloma Madrid (2016)

Dansarna Talia Gallegos Fadda, Bambam Frost, Niki Tsappos, Sofia Castro och manusförfattaren och regissören Valentina Chamorro bjöds in för att undersöka det politiska i det personliga, om kroppsliga och sociala gränser och hur de påverkar en dansares kropp. (film)19.00 är en poesi och koreografisk ord-komposition där Madrid skriver in sin kropp i verket Cuantos cuerpos are required to start a (r)evolution? (text).

TREI av Bianca Traum (2016)

Ett arbete där kroppen symboliserar en uppväxt under olika kulturella influenser och hanteringen i att innehålla olika identiteter och förhålla sig till dessa i samhällets ständiga maskineri av stereotyper byggda på patriarkala och rasistiska traditioner. Allt detta i ett kärleksförhållande till musik som den ledande faktorn. (film)

Karina Sarkissova (2016)

Efter en läsning av Vithetens hegemoni av Sara Ahmeds funderar Sarkissova på uttryck, en koreografisk rasifierad tolkning av samtiden, och på hur ett sådant scenrum behöver komponeras. En pågående diskussion, en exponering och ett personligt förslag. (performance, text)

 Horses av Anna Källblad och Helena Byström (2015)

Platsen är Skopje, Makedonien, bl. a känt för sin ombyggnad av stadskärnan som ett försök att påverka historieskrivningen och som transitland för flyktingar. Hästen är en symbol för makt i stadsbilden. En kvinna frustrerad över hur lite makt hon har, hur galen världen är, har till slut blivit häst. (film)

Curators Paloma Madrid, Anna Källblad

WIP Dansstudio är en öppen arena för koreografiskt arbete som drivs av Anna Källblad, Paloma Madrid, Karina Sarkissova, Bianca Traum, och Nasreen Aljanabi Larsson. Här presenteras öppna repetitioner, konstnärssamtal, workshops och provföreställningar i direkt relation till koreografernas arbeten. WIP Dansstudio stöds av Stockholm stad.

Wip konsthall, Årsta Skolgränd 14 BD 117 43 Stockholm, http://wipstockholm.se/konsthall/

Öppettider 7/10 kl16-19, 8-9/10 kl13-16, 10-11/10 kl16-19, 15-16/10 kl13-16.

Kontakt Paloma Madrid tel 070 786 6421, wipdansstudio@gmail.com (foto Valentina Chamorro Westergårdh)

19.00 poesi

 

 

 

 

Jag lägger mina fingrar på det vita tangentbordet igen, rör på dom tio korta halvsmala fingrarna litegrann, tittar på naglarna som har lila nagellack som sanden skrapat bort.

Ögonen ser bokstäverna A, Ö, LL, Ü. Ibland skrivs dessa bokstäver från andra hållet och artikulationen som kommer ut från min väns mun, intresserar sig mer för ljudet som vemsomhelst kan uppfatta, än för det som den har att säga.

När jag ser på mina händer minns jag och ser händer som er rikedom bygger på. I era ögon ser jag ett blodigt förflutet. Blod från mina ancestros, ryggar som våldtogs och piskades. Munnar som tvingades på munkavel och minnen som vill suddas bort med blekmedel för alltid. Förfäders ord, dina ord, mina rörelser. Våra kroppar går inte att sudda bort. Därför berättar jag för dig om färgen i sprejflaskan.

Sprejen som sprider glädje då den transformeras till färg i hjärnan och vidare ut för att måla guldtigrar med blodröda pälsar. Min kropp skrev inget, sprejburken använde istället min kropp för att måla. Den dansade fram så att sprejfärgen fastnade bättre på parkeringsplatsens granitvägg.

Mina fötter minns: dom trampade fram en asfalterad stig efter sig då jag sprang med starka ben, putmage och breda höfter från securitasvakten. Varje dag fajtades jag för glädjen och för blommorna som jag hoppas ännu idag kan fortsätta blomma på våren och spricka upp från betongen, trots överhettad planet.

Mangofruktens rum är det enda ovanliga rummet som jag med mitt vänstra öga (beroende på dagsform) kan se dig i. Vit och svart finns aldrig där och inte heller tanken om att Abya Yala vore en kyrkoplats. Men, ibland undrar jag hur länge till du kommer orka tala till mig. Jag ser dina ögonlock blunda av sig själva med dina långa ögonfransar, slumra till mer än ofta av 24-7 jobbet. Jobbet som provocerar fram känslor av otillräcklighet i dig. Du går omkring med känslan att det alltid fattas tid. Jag hör också att du nuförtiden oftare ropar på hjälp. Skulle så gärna vilja att rörelsen kom från magen och ropade motsatsen. Mina tår ropar, mina fötter är begravda i Gröndals Valparaiso där den varma mossan på Abya Yalas åttonde våta jordlager på våren känns som en varm fitta. Det är dom, dom som äter upp mangofrukterna, skriker du med låg röst. Var har du din dans? frågar du mig. I mina öron dansar fortfarande ljudet av rösten som ropade på mig en gång och jag älskar det. Istället fortsätter du i ditt väsen som dans och praktiserar produktionens rörelse och försöker ännu mer, lite mer och piskar dig själv. Men till slut så minns du och fortsätter… Du minns då du gav av din lysande kraft och kände din eldiga tunga, som fyllde sig med rörelser, för att sedan välja ut mig och använda mina tjockaste vackraste svarthåriga ben med breda höfter. Och du sa åt mig att dansa igen. 

En längre version av texten finns publicerad i tidskriften Kritiker No 39/Rörelse

Bild 2016-06-13 kl. 20.13

Svenska hijabis

14721442_10153981264834290_6733657927773461033_n

Benin, Ruhani, Maryam, Sarah och Shama. Fem vanliga unga kvinnor, fem svenska kvinnor med olika helt vanliga intressen: bakning, bildkonst, boxning, fotokonst, pedagogik, fem muslimska kvinnor med sjal omgärdade av ett samhälle som ser dem som ovanliga.

I den svenska debatten är hijaben ofta kopplad till rasistiska fördomar där muslimska kvinnor porträtteras som passiva offer. Svenska hijabis http://www.svenskahijabis.se vill bryta med denna stereotyp genom att låta svenska hijabis själva föra sin talan.

Foto:Elin Berge

Premiär den 14 oktober på Dramaten/Elverket http://www.dramaten.se/Repertoar/svenska-hijabis/

La Familia/ العائلة

familjen vad är det för något egentligen? I någon form av sociologiskt bemärkelse brukar det fortfarande, trots alla olika familjekonstellationer, vara en mamma, en pappa och två barn. När då flykt, krig, asylansökan, integration och anpassning ska skildras brukar familjen gestaltas under påtvingad upplösning. Och den bilder stämmer. Men det finns också andra bilder, av familjens upplösning som en befrielse, av familjen som något som man skapar själv under sin levnadstid. Inte den man blev given vid födseln. Vi skulle göra en pjäs om familjen, istället blev det en dansteaterföreställning om Chavela Vargas och om oss. Vi speglar oss i denna kvinnas liv, en av Mexikos mest kända sångerskor genom tiderna; emblematisk flata, mytomspunnen, död och återuppstånden för att mot slutet av sitt liv sjunga la llorona och andra kända sånger ständigt flankerad av Pedro Almodovar. När Chavela Vargas slår ut med armarna blir vi alla en del av hennes familj.

Text av America Vera Zavala

“Likväl har jag en kultur för jag deltar i skapandet av ytterligare en kultur, en ny berättelser som förklarar världen och vårt deltagande i den, ett nytt värdesystem av bilder och symboler som förbinder oss med varandra och med planeten. Jag är ett knådande, ett enande och ett ihopbakande” Gloria E. Anzaldúa

Regi/koreografi Paloma Madrid, Manus America Vera Zavala

På scen, Nasreen Aljanabi Larsson, Monica Albornoz, Jane Monique Umutoni, Sofia Castro

Scenografi och kostym Valeria Montti Colque, Ljusdesign Lina Färje, Musik Sarasvati Shrestha och Sofia Castro

la familia bild dubbel

Like a hawk stealing for the prey

är ett sätt att förmedla koreografi och dans. Jag har tillsammans med ett konstnärligt team bestående av Julia Peirone verksam som konstnär och huvudsakligen med fotografi, Rebecca Chentinell koreografisk konstnär verksam som dansare, koreograf och curator, Fredrik Quiñones danskonstnär, Anna Padilla dokumentärfilmare, Emmy Astbury producent och Amanda Larsson konstnär skapat fotoutställningen, installationen  samtalet och katalogen-Like a hawk sterling for the prey och One hair to rule dem all.

– jag kammar, borstar och delar upp hårlängder i olika färger. I bakgrunden talar Krs One om hip hop och kultur, om att göra sin grej oavsett motstånd, att spränga de ramar vi fötts in i, trasslar med limpistol, flytande lim som försöker fånga varje litet hårstrå, sätta det på plats, ömsom med omsorg, ömsom med våld, i rummet studsar bell Hooks röst runt, hon mässar: “Seeing clearly that we live in a domination culture of imperialist white supremacy, capitalist patriarchy, I am compelled to see where my responsability lies”, jag hurrar högst och dansar sedan kammar jag det vita, det vita håret, klistrar fast det som en ram, som håller alla andra hår på plats. -Amanda Larsson konstnär

Under 2014 turnérade Like the hawk stealing for the prey och One hair to rule dem all med ett samtal på Fisksätra Bibliotek, Galleri Lokalrätten , Turteatern och Mediagymnasiumet i Nacka.

Paloma Madrid frös ned den levande rörelsen till lika tidlösa som tidsspecifika stillbilder (Like a hawk stealing for the prey) Örjan Abrahamsson, DN 9 december 2013

be water my friend Rebecca

Fiera Fredrik 2013
Foto Julia Peirone

cropped-fredrik-zen.jpg

Snoppen blöder.

Se Snoppen blöder Tvillingskapet är individer och föreställningen heter Snoppen blöder som är en stor och “tjock” pågående ritual som är obligatorisk för att vi ska kunna andas. -Paloma Madrid, koreograf

-Dina höfter är obligatoriska.
 Sorg över den inre mannen är obligatorisk.
 Det ska va slut på valfrihet nu.
 Sorgen ska va obligatorisk. (Tvillingskapet)

Tvillingskapet är ett text- och rörelsebaserat transterapipolitiskt scenkonstprojekt. Verket undersöker kroppens sociala koreografi i relation till tid, ord och kontext. Den individuella rösten har under ca ett års tid transformerats till en djupgående duett.

Tvillingskapet är en transterapeutisk chakraritual.

Tvillingskapet är en hyllning av ett exklusivt inkluderande tvillingskap.

Tvillingskapet är en helande dansant närstudie inifrån och ut av den fysiska transkroppen. Vad den kan göra, vad den minns och hur det kan uttryckas i till exempel ett omklädningsrum, eller i en bastu, eller i ett flickrum, eller på en scen.

Intervju med Tvillingskapet från feministisk scenkonst, titta mer info kvalitetsteatern

spelas på Potatopotato i Malmö den 22 april och om du vill kika in i vår värld 

image

image

Cuantos cuerpos se necesitan para hacer (r)evoluciòn? / How many bodies are required to start a revolution?

The everyday subtly and unknown moments of the personal life, turns into units of poetic images and psychological suggestions. Purifying the kinetic energy of physical movements, explore discrete and non-discrete body sculptures in action.

10559825_10152842003174290_8545390008318953175_n

I dance. I just want to dance. I always did and stil want to dance. Yes, this post pregnant body wants to dance. Come on baby, let the music play. -Bambam Frost

Old and new expressions swirl through my body, in a constant search for rebirth…

-Niki Tsappos

Òyeme con los ojos. -Paloma Madrid.

Home.

Like waves moving from one border to another, like an unwritten thought needing to be translated

before expressed.

Between and all around, nowhere.

Home?

Dance me home.

-Sofia Castro

My body dances to confirm my worldly existence, to my soul. -Talia Gallegos Fadda

Choreography Paloma Madrid

Dancers/performers Bambam Frost, Niki Tsappos, Paloma Madrid, Sofia Castro, Talia Gallegos Fadda

Light design Lina Färje

Costume Farah Mirza, Paloma Madrid

Photo Valentina Chamorro

Artistic support Karina Sarkissova

Part of the New Performative Practices – MA Presentation Weeks 2015, DOCH, Uniarts, Stockholm, Sweden.